Alfågeln är en ganska liten and som är 39–47 cm
lång, har ett vingspann på 65–82 cm och väger 600–1000 gram.
Utöver detta har de adulta hanarna förlängda smala centrala
stjärtpennor som mäter 10–15 cm. Den har ett rundat huvud och en
kort knubbig näbb. De helmörka vingarna är ganska smala och
spetsiga. När den flyger håller den ofta vingen ganska
bakåtvinklad och den flaxar med smidiga snabba vingslag som mest
sker under horisontalplanet. Detta ger alfågeln en arttypisk
jizz vilken ibland beskrivs som fladdermuslik.
Alfågeln har en komplicerad ruggningsstrategi vilket gör att den
har minst tre urskiljbara dräkter under året. I alla dräkter är
den brokig i vitt, brunt och svart, och har helmörka vingar.
Alfågelns sång beskrivs ofta som mycket vacker och lätet
påminner om en klarinett. Sången består av en ljudlig, nasal,
tonren, lite joddlande durtreklang som ofta beskrivs som a
a-aulí eller ah au-audeli. |
Häckningsbiotopen utgörs strandområden vid sjöar
och havsvikar i fjäll- och tundraområden, främst i vatten med
rik förekomst av stora eller långsamsimmande kräftdjur, insekter
och snäckor. Den föredrar att häcka i fuktiga mosaikmiljöer med
små och grunda sjöar omgivna av starrängar, med skyddade
boplatser i form av småöar och holmar. Vintertid samlas den i
stora flockar i marina miljöer, ofta långt ut, men ibland i
skyddade laguner och flodmynningar, och mycket sällan på stora
isfria sjöar.
Det främsta hotet mot det europeiska beståndet är fartygs
illegala oljeutsläpp ute till havs. Årligen dör, bara i
Östersjön, tiotusentals, och vissa år hundratusentals,
oljeskadade alfåglar. En annan vanlig dödsorsak vintertid är att
de fastnar i fiskenät och drunknar. Den hotas även lokalt av
jakt under flyttningen. Globalt är inte arten hotad utan
kategoriseras som livskraftig, men lokalt är den hotad. I
Sverige kategoriseras den som starkt hotad. |
