Ormvråken mäter i snitt mellan 45-58 cm och har
ett vingspann på 110-132 cm och en vikt på ungefär 1 kg. Den är
en medelstor rovfågel med breda vingar och en satt kroppsbyggnad
med kort hals och medellång stjärt.
Dräkten är oftast brun med spräckliga eller vattrade kroppsdelar
men varierar mycket. Vissa exemplar är gulbruna eller nästan
vitspräckliga. Stjärten är tydligt tvärrandig med små band. Ögat
är mörkbrunt eller nästan gult. Undersidan av vingarna är oftast
ljusare än fågeln i övrigt. Dessa har ljust till vitt huvud,
vita främre täckare, vit stjärtbas och vita ving-undersidor och
är i övrigt bruna.
Ormvråken är Sveriges vanligaste rovfågel och
häckar i stora delar av den trädklädda delen av Sverige och
saknas i fjällen. Den svenska populationen består av omkring 35
000 par. Merparten av Sveriges ormvråkar är kortflyttande
flyttfåglar som har sina vinterkvarter i Europa, men i södra
Sverige och särskilt i Skåne övervintrar ormvråken. Vid milda
vintrar förekommer den även på västkusten. |
Ormvråken ses ofta cirkla i termikvind på måttlig
höjd eller ryttla över öppna ytor, men spanar också gärna från
trädstammar eller stolpar intill vägar där den söker trafikdödat
vilt. Vanan att söka föda vid vägrenen kostar många ormvråkar
livet. Under flytten ses ormvråken ofta i stora flockar som
korsar vatten på mycket hög höjd. Högsta kända ålder är 28 år
och 9 månader Ormvråken är
opportunistisk och anpassar sig väl till en varierad diet.
Främst består dieten av smågnagare, som sorkar och möss. Den
äter även fåglar – främst
ungar men i storlek upp till fasan
–, reptiler, groddjur och kaniner. Ormvråken kan ofta ses
på nyplöjda åkrar när den letar efter mask och insekter.
Den jagar främst genom att spana ifrån en
utsiktsplats och sedan snabbt slå sitt byte, men det förekommer
också att den ryttlar. Den uppsöker också as, speciellt
vintertid. |