Tofsvipan är en av de större
vadarna, med kontrastrik teckning i svart och vitt och en
tydligt spretande tofs i nacken. Benen är ganska långa.
Tofsvipan är ungefär lika stor som en kaja men har längre ben.
Den blir ungefär 31 cm lång, med ett vingspann på 67-72 cm.
Könen är lika och även fåglar i juvenil dräkt har en liknande
fjäderdräkt.
Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan
men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om,
liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets
sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid
näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre
kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt,
brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen
är roströd. Båda könen får i vinterdräkt (juli-februari) ljus
strupe och en gulbrun ansiktsfärg.
Som en av de tidigaste flyttfåglarna kommer den på vårvintern
till Sverige, från vinterkvarteren i Syd- och Mellaneuropa.
Den är då till en början ofta synlig på strandängar när den
söker föda, men senare under häckningssäsongen blir
tofsviporna mer skygga. Efter häckningen blir fåglarna
successivt mer synliga, fram till dess att de drar sig söderut
i början av hösten. Innan flytten kan man se dem tillsammans i
flockar. De är sällan stilla utan flaxar hit och dit med en
typisk fladdrig och svajig flykt. |
Spridningen täcker hela landet, även om fågeln är ovanligare i
Norrlands inland. Från att ha funnits med ungefär 120 000 par
runt 1970 har stammen minskat till ett bestånd på cirka 50 000
par under 1990-talet, på grund av de moderna
jordbruksmetoderna och det minskade betet. Samma procentuella
minskning har också noterats i grannländerna och för flera
andra arter (till exempel stare och skrattmås).
Tofsvipan trivs i våtmarker, sankmark och på strandängar men
syns även längre upp på torrare områden då den födosöker på
fält och dylikt. Tofsvipan lever av ryggradslösa djur och tack
vare god hörsel och mörkersyn kan den vara aktiv också på
natten.
Många etymologer menar att vipa kan härledas ur ord som
anspelar på vipans tofs. Den kallades helt enkelt för tofsen.
Dess vetenskapliga namn Vanellus vanellus kommer från det
senlatinska ordet vannus som var en sorts skyffel som man
använde för att skilja agnar från kornen.
Tofsvipan har ett flertal svenska dialektala namn. På olika
håll i Sverige kallas tofsvipan ibland för tivitta. I
Västergötland har den kallats bälghandske och på Gotland
förekommer bläcka, vilket kan härledas från det fornnordiska
blakkr med betydelsen svartaktig. |
