Fjärilar på Öland & i Kalmar

Blåvingar (Polyommatini)

Tjugoen mycket små till ganska små arter. Hanarna har i regel blå vingar och honorna bruna, men det finns arter där båda könen är blå och där båda könen är bruna. Fjällen är iridiserande och nyansen varierar med ljusets vinkel. De bästa kännetecknen finns på vingarnas undersida och med undantag av paren ljung- och hedblåvinge respektive

rödfläckig blåvinge och midsommarblåvinge kan man normalt bestämma alla arter på undersidans teckning. Grundfärgen på undersidan är i regel gråaktig och det finns varierande antal svarta prickar som ofta har ljus kant och många arter har orange fläckar längs ytterkanten.

Hedblåvinge

Hedblåvinge hona.

Hedblåvinge (Plebejus idas)
Den är en fjärilsart i familjen juvelvingar. Hanen är blåviolett på vingarnas ovansida. Vingarna har en brunsvart kant och längst ut vita fransar. Honan kan vara från blå till brun med orange fläckar längs vingkanterna på ovansidan. Undersidan är hos båda könen ljusbrun med mörka och orange fläckar. Vingbredden varierar mellan 21 och 28 millimeter, på olika individer.

Larven är grön-, brun- och vitrandig och blir upp till 15 millimeter lång. Hedblåvinge kan vara svår att skilja från ljungblåvinge (Plebejus argus) eftersom båda har samma utbredningsområde, är lika i utseendet och dessutom kan variera i utseende. Det enda säkra kännetecknet är att ljungblåvingen har en böjd tagg nederst på de främsta paret skenben, vilket hedblåvingen saknar.

Hedblåvingen finns i Europa söderut till Spanien och Grekland (dock med undantag av Storbritannien och Island), österut till Sibirien, Sacha och Altaj, sydöst till Transkaukasus och Turkiet samt i Nordamerika från Alaska, delar av Kanada samt i norra, framför allt nordvästra, USA[6]. Den finns i hela Skandinavien (utom Island) till 70° N. Enligt vissa auktoriteter förekommer den även långt norrut i fjällkedjan.

Värdväxter är bland annat ljung (Calluna vulgaris) och olika ärtväxter, till exempel arter i ginstsläktet (Genista), käringtandssläktet (Lotus) och sötväpplingsläktet (Melilotus).

Larverna vårdas av myror i släktena Lasius och Formica. Flygtiden för imagon är juli till augusti.

Ljungblåvinge

Ljungblåvinge hona.

Ljungblåvinge (Plebejus argus)
Vingbredden varierar mellan 23 och 27 millimeter, på olika individer. Hanen är blåviolett på ovansidan och vingarna har en brunsvart kant med vita fransar längst ut. Vingarnas undersidor är ljusgrå med mörka och orange fläckar. Honan är brun på ovansidan med orange fläckar längs vingkanterna.

Vingarna är ljusare bruna på undersidan med fläckar liknande hanens. Ljungblåvinge kan vara svår att skilja från hedblåvinge (Plebejus idas) eftersom båda har samma utbredningsområde, är lika i utseendet och dessutom kan variera i utseende.

Larven är grön-, brun- och vitrandig och blir upp till 10 millimeter lång. Värdväxter för ljungblåvingen är bland annat ljung, arter i solvändesläktet och olika ärtväxter ur

exempelvis käringtandssläktet, vedelsläktet, ginstsläktet och puktörnesläktet. Larverna vårdas av myror i släktena Lasius och Formica.

Ljungblåvingens utbredning är Europa och Turkiet samt den tempererade delen av Asien från Sibirien via Centralasien till Mongoliet, norra Kina och Japan. I Sverige förekommer den i hela landet upp till Jämtland och Norrbotten, i Lule och Pite lappmarker dock mycket glest.

I Finland finns fjärilen i hela landet upp till 67° N. Den finns även i Norge med nordgräns i Møre og Romsdal fylke, samt i Danmark, där den har gått tillbaka och nu framför allt finns på norra Själland och Jylland.

Mindre blåvinge

Mindre blåvinge, (Cupido minimus)
Mindre blåvinge är en fjärilsart i familjen juvelvingar. Vingbredden varierar mellan 18 och 25 millimeter, på olika individer. Både hanen och honan är mörkbruna på ovansidan, men hanen har blå vingfjäll glest över vingarna. På undersidan är båda ljust gråbruna med mörka fläckar omgivna av gråvitt. Larven är brun med längsgående mörkare och ljusare ränder. Den blir upp till 10 millimeter lång.

Värdväxt för mindre blåvinge är framför allt getväppling men även andra ärtväxter. Larverna vårdas av myror i släktena Myrmica, Lasius, Formica och Plagiolepis.

Mindre blåvinge finns i de tempererade delarna av Europa och Asien. Dess habitat är gräsmarker och blomsterängar, vanligen där jorden är kalkhaltig. Den föredrar soliga och varma lägen. I Sverige förekommer den i Götaland och östra Svealand. Arten är rödlistad i Sverige som nära hotad.

I Finland, där arten är rödlistad som starkt hotad finns arten glest i södra delarna av landet, något vanligare på Åland. I Norge finns arten i inlandet och i skyddade fjordmiljöer vid kusten, medan den är spridd över hela landet i Danmark.

Puktörneblåvinge

Puktörneblåvinge hona.

Puktörneblåvinge (Polyommatus icarus)
Puktörneblåvingens utbredningsområde sträcker sig från Kanarieöarna och Nordafrika över Europa till Ural och Centralasien.

Arten förekommer i hela Norden. I Sverige finns den i hela landet (inklusive Gotska Sandön), dock tätast i Götaland och Svealand. I Finland har den observerats i hela landet utom längst i nordost. Den minskar svagt i Sverige och Finland, dock utan att vara rödlistad i någotdera landet.

Puktörneblåvingen lever på de flesta öppna platser, där solljuset når ned till grästäckt jord, till exempel vägrenar, hedar, ängar, betesmarker och skogsgläntor. Men den trivs inte så bra på våt mark. Ett ytterligare krav på miljön är att larvens värdväxt finns tillgänglig, oftast käringtand men också andra ärtväxter, som rödklöver och, som namnet antyder, puktörnen.

I södra Sverige syns de första puktörneblåvingarna för året i maj och med lite tur kan man stöta på en så sent som i september.

Hannarna är lysande blå på ovansidan, medan honorna finns i många variationer från mörkt chokladbrun med orange fläckar, till ljust blå, som hannen. Fjärilens vingspann är 22–33 mm, utan någon större storleksskillnad mellan könen.

Den långa flygtiden beror delvis på att denna fjäril har upp till tre generationer på en sommar. En vecka efter att ägget lagts kläcks larven ut. Larven förpuppas efter ytterligare ungefär 4 veckor och den vuxna fjärilen (imagon) kommer ut ur puppan 10–20 dagar senare. Larverna i den sista generationen för året övervintrar tätt intill markytan nära värdväxten.

Tosteblåvinge

Hane.

Hona.

Tosteblåvinge (Celastrina argiolus) Tosteblåvingen kommer som god tvåa efter grönsnabbvingen när det gäller kläckningstiden på året. Ibland kan det bara skilja någon dag.
Den flyger från slutet av april till in i juni eller juli i norr. Ibland kan den flyga i en andra generation i juli-augusti.

Den har ljust silverblå översida, och undersidan har en vitaktig lyster med ganska små och få svarta fläckar. Blåvingar brukar vara svåra att känna igen i fält, men tosteblåvingen flyger så tidigt på året att den nästan hinner flyga över innan de andra arterna kläckts.

Tosteblåvinge är allmän och finns i hela landet utom i fjällkedjan och längst i norr. Den flyger någon dryg meter över marken i skogs-, hag- och buskmarker, helst på solexponerade platser.

Den är väl anpassad till kantzoner och smågläntor. Den besöker ganska sällan blommor men sitter gärna och dricker vatten på något fuktigt ställe. Larven lever framför allt på brakved men även på odon, blåbär och ljung.

Ängsblåvinge

Ängsblåvinge (Cyaniris semiargus)
Hanen är blå, något blåviolett, på ovansidan. Vingarna har en smal mörkbrun kant och längst ut små vita fransar. Honan är brun på ovansidan och har också små vita fransar längs vingkanterna. Båda könen är på undersidan ljusgrå med små mörka fläckar omgivna av vitt. Larven är grön med smala ljusare längsgående ränder och den blir upp till 15 mm lång.

Värdväxter för ängsblåvinge är olika ärtväxter, bland annat arter i klöversläktet, vickersläktet, sötväpplingsläktet och getväpplingsläktet.

Ängsblåvingen finns i nordligaste Afrika, i Europa, den tempererade delen av Asien och i Mongoliet. Dess habitat är ängsmarker och beroende på klimat kan den finnas på ett par tusen meters höjd, till exempel i södra Europa.

Den finns i hela Sverige utom i fjälltrakterna. I Finland finns den i hela landet, från övre Tornedalen och söderut. I Norge finns den från södra delarna av landet till fjälldalarna i norr, dock med undantag för Vestlandet. I Danmark minskar arten kraftigt, och saknas bland annat på Fyn och Sydsjälland.

Index