Skalbaggar på Öland & i Kalmar

Skalbaggar på Öland och i Småland

Skalbaggar (Coleoptera) är den artrikaste ordningen inom insekterna och hela djurriket. Det finns drygt 350 000 skalbaggsarter som är kända av vetenskapen och dagligen upptäcks tidigare okända arter. I Sverige finns cirka 4 400 arter. Skalbaggarna visar stora skillnader i sin allmänna kroppsform, som till stor del är beroende av formen på täckvingarna.

Medan några arter är långsträckta och väldigt smala, är andra nästan runda till formen. Vissa skalbaggar är nästan skivlikt utplattade och andra halvklotformiga. Även storleken växlar mer än i någon annan insektsordning. Till skalbaggarna hör de minsta och några av de till volymen största av alla insekter.

Läs mer om skalbaggar...

Ekoxe

Min första Ekoxe fick jag i Byxelkrok Midsommar 2025.
Den flög in i vår stugas terrassvägg efter att den hade passerat nära mitt huvud och hamnade sedan på terrassgolvet livlös.

Efter några minuter visade den lite livstecken, rörde på något ben.

Snart piggnade den till och började gå lite.

Jag lyfte ut den till ett träd vid stugan.

Efter ett tag började ekoxen att klättra uppåt i trädet. Det kändes bra att den klarade sig.
Det var lite speciellt att studera den på så nära håll.

Ekoxe (Lucanus cervus) är en skalbagge som tillhör familjen ekoxbaggar. Den är Europas största skalbaggeart och påträffas främst i anslutning till gamla ekar.

Ekoxens storlek i kombination med dess mycket karakteristiska utseende, mörkbrun till brunsvart med robust kroppsbyggnad, gör arten lätt att känna igen. Speciellt hanarna är med sina stora överkäkar omöjliga att förväxla med skalbaggshanar av någon annan art. En hane kan, medräknat de stora överkäkarna, uppnå en kroppslängd av cirka 8,5 centimeter. Honan är ungefär hälften så stor (omkring 4 centimeter) och har mycket mindre överkäkar. Larven är cirka tio cm lång. Larven förpuppas en bit ner i marken i en kokong nästan lika stor som ett hönsägg.

Ekoxen är en palearktisk art som förekommer i södra, centrala och delar av norra Europa. Utbredningsområdet sträcker sig från norra Spanien och delar av Portugal i väst till i östra Ryssland i öst. De sydligaste populationerna finns i Turkiet och de nordligaste i Skandinavien. Den förekommer också i Storbritannien, dock endast i söder och främst i sydost.

I Europa är den bara lokalt vanlig, framförallt i Tyskland, med undantag för högre liggande områden. Längs kanterna av utbredningsområdet är populationerna fragmenterade. I norr utgörs gränsen för utbredningsområdet av vintertemperaturen som gör att larven inte kan utvecklas.

Ekoxen finns främst i ekskog i delar av Götaland samt Uppland. Vid en inventering 2013 noterades 700 förekomster under fyra veckors tid. De flesta noteringarna skedde i Kalmar län, knappt före Blekinge län och Östergötlands län. Vanligaste fyndorter var Ronneby, Nättraby, Oskarshamn, Färjestaden samt Rimforsa. Mer spridda rapporter inkom under inventeringen från Skåne, Halland, Jönköpings län och Stockholms län. Obekräftade rapporter kom också från flera tidigare ej kända fyndorter, som exempelvis Ekerö och Vätternbranterna i Östergötland.

Det tar cirka fem år för larven att utvecklas, men som fullvuxen lever ekoxen bara några veckor, från midsommar och framåt. Imagostadiet inleds i mitten av juni och ekoxarna kan då ses flyga i skymningen högt uppe i trädkronorna, med kroppen i 45 graders vinkel. Svärmningen äger rum ljumma kvällar runt midsommar. Hanen dör efter parningen och honan dör efter äggläggningen i slutet på sommaren. Larven lever främst i stubbar (som kan bli helt uppätna) och döda rotdelar av ek, men även i sågspånsved av bland annat björk, bok och hassel. Som fullvuxen livnär den sig på sav[5] från gamla ekar.

De stora överkäkarna används när hanarna konkurrerar om honorna i parningstider, genom att två hanar mäter sina krafter tills den svagare hanen ger upp. Den starkare hanen visar upp sig för honan och därefter sker parningen. Skalbaggen gynnas av värme och solbelysta ekar. Ett naturligt hot utgörs av vildsvin som gärna äter larverna. Ekoxen missgynnas av att ekbestånd trängs undan av mer konkurrenskraftiga trädslag. Den omfattas av EU:s habitatdirektiv, bilaga 2, och skyddas genom Natura 2000.

I Sverige är ekoxen fridlyst. Ekoxen var upptagen som nära hotad på 2005 års rödlistning över hotade arter. I 2010 års rödlista anges att arten fanns på ca 200 lokaler och att arten inte längre betraktas som hotad i landet som helhet. I rödlistningsbedömningarna 2015 och 2020 ökade antalet kända lokaler med ekoxe till ca 1250, och arten klassas som livskraftig.

Ekoxen är Blekinges landskapsdjur. Djuret smyckar även ishockeylaget Karlskrona HK:s logga där figuren har en central roll på emblemet. Artnamnet cervus är latin för hjort. Hannarnas stora överkäkar kan påminna om hjortens horn. Ett annat, mindre vanligt namn för ekoxe i svenska språket är just hjortbagge. Ekoxe förekommer sällsynt också på Gotland, där den även kallas för honnbagge.

Långhorningar

Det finns 118 påträffade arter av långhorningar (Cerambycidae) i Sverige. Det finns 128 kända arter i Norden. De är vanliga över hela landet, men flest arter finns i södra och mellersta Sverige. Nästan alla svenska långhorningar utvecklas i död eller döende ved, vilket gör dem viktiga för nedbrytningen i skogsekosystemet. Långhorningar är en familj skalbaggar som kännetecknas av sina ofta mycket långa antenner.

Mindre ekbock

Mindre ekbock vid Karums alvar, Högsrum 13 juni 2025.

Mindre ekbock (Cerambyx scopolii) är en art i insektsordningen skalbaggar som tillhör familjen långhorningar. Den har en kroppslängd på 17 till 28 millimeter. Grundfärgen på kroppen är svart. På delar av kroppen finns fin vit behåring, särskilt på bakre delen av täckvingarna. Benen och antennerna är långa och kraftiga. I Europa finns sju arter och i Sverige finns två arter av detta släkte: större ekbock (Cerambyx cerdo) och mindre ekbock (Cerambyx scopolii).

Mindre ekbock är utbredd från Skandinavien och Baltikum i norr via mellersta och södra Europa till Nordafrika, Turkiet och Kaukasus. I Sverige är arten känd från Skåne, Blekinge, Småland, Öland, Västergötland och Södermanland. Det är dock få fynd i den norra delen av utbredningsområdet på senare år. I Sverige är den mindre ekbocken klassad som missgynnad.

Den fanns tidigare i Skåne, Blekinge, Småland, på Öland och i Västergötland och Södermanland.
Dess utbredningsområde har dock numera minskat kraftig och fynd från senare år är endast kända från Österlen i Skåne, Öland och östra Småland. Det största hotet mot arten är bristen på död ved i skogarna.

Den mindre ekbocken lever främst på ek och hassel, men man kan även finna den på bok, vildapel, päron, avenbok, alm och björk. För sin fortplantning behöver den tillgång på död ved, eftersom det är vad larven äter. Utvecklingen från ägg till imago tar två till tre år. När larven är redo att förpuppa sig gnager den ut en puppkammare inne i veden och stänger till denna med ett kalklock. Den fullbildade skalbaggen kläcks och övervintrar i puppkammaren och tar sig sedan ut i början av juni.

Myskbock

Myskbock på vårt balkongräcke 11 augusti 2015.

Myskbock (Aromia moschata) är också en art i insektsordningen skalbaggar som tillhör familjen långhorningar. Skillnaden mellan myskbock och mindre ekbock är tydlig när man vet vad man ska titta efter, trots att båda är långhorningar. Om skalbaggen skimrar i metalliska färger är det en myskbock. Är den helsvart och "ruggig" (skrovlig) är det en mindre ekbock.

Myskbocken är en långsträckt, något platt insekt som mäter mellan 13–34 mm, men som mycket sällan är mindre än 20 mm. Den är svart med metallglans i grönt, blått eller koppar, har en taggig halssköld, otydligt längsribbor på täckvingarna och långa ben. Den har långa antenner där hanens sträcker sig förbi vingarnas spets. Larverna utvecklas under 3–4 år i veden på levande lövträd, främst sälg men även asp och al och lämnar karaktäristiska märken i trädets bark.

De trivs bäst i solexponerade bryn, vägkanter och bergshöjder där de nyttjar skadade stammar eller grova grenar. Även om arten föredrar gamla träd kan den leva i stammar ner till 5 cm grovlek, och i vissa fall angripa friska träd.

De vuxna skalbaggarna är aktiva hela sommaren med en topp i juli, då de ofta ses besöka blommor eller dricka sav. Larverna lockar ofta både spillkråka och större hackspett.

Myskbocken är Bohusläns landskapsinsekt. Den har även kallats myskbagge. Beståndet hotas regionalt av förändrade vattendrag och av skogsröjningar. Hela populationen anses vara stabil.

IUCN listar arten som livskraftig

Fläckig blombock

Fläckig blombock i Beijershamn.

Fläckig blombock (Rutpela maculata) har en längd på 13–20 mm. Den här långhorningen har en långsträckt kropp med smal framkropp, halssköld framtill starkt avsmalnande, i mitten med svaga sidoknölar och bakom dessa klockformigt utsvängda sidor med skarpt utstående bakhörn. Täckvingar bredast över skuldran, bakåt avsmalnande särskilt hos hanen som är slankare byggd, spetsen snett avskuren. Ben långa och slanka, särskilt bakbenen som hos hanen är tandade på insidan.

Antenner hos honan nående till täckvingarnas mitt, hos hanen nästan till bakkroppsspetsen. Svart, täckvingar med variabel klargul teckning bestående av tvärband som inte når sömmen.

Framtill är den gula teckningen oftast sammanflytande så att den svarta färgen bildar isolerade fläckar. Ben rödgula med svarta fötter, baklår och bakskenben med svart spets eller ibland helt svarta. Antenner svarta, segmenten utom de innersta med ljus bas vilket ger antennerna ett randigt utseende.

Påminner mest om smalvingad blombock, som är smalare och har mer utbredd svart teckning. Fyrbandad blombock har helsvarta ben och antenner.

Larvutvecklingen sker i lös, vitrötad död ved i grenar och klena stammar (3–5 cm diameter) av lövträd, främst hassel men även avenbok, ek, bok, benved och hagtorn. I Centraleuropa är arten polyfag och utnyttjar förutom ytterligare lövträd och buskar även undantagsvis barrträd.
Ofta i fuktig ved nära markytan, t.ex. döda stammar i hasselrunnor, även i rotdelar under markytan. Utvecklingstiden är 2–3 år med förpuppning i veden under försommaren. Fullbildade individer uppträder i juni-augusti och påträffas ofta i blommor av flockblommiga och korgblommiga växter.

Utbredd från Skåne till Uppland och Värmland, med få fynd på Sydsvenska höglandet. Närmast i Danmark, Norge och Finland samt Baltikum. Världsutbredningen sträcker sig från Västeuropa österut till Kaukasus.

Övriga skalbaggar

Grön sandjägare

Grön sandjägare i Skillingsmåla, Urshult 21 maj 2025.

Sandjägare 18 maj 2023 Sporsjö.jpg

Grön sandjägare (Cicindela campestris) är en skalbagge i familjen jordlöpare. Den är metallglänsande grön med varierande mönster av vita prickar. Den mäter 12–16 mm, har kraftiga käkar och stora ögon.

Grön sandjägare förekommer i Palearktiska regionen. Den är vitt spridd i Europa, från Iberiska halvön till Skandinaviska halvön och Balkanhalvön, inklusive på Brittiska öarna. Från Europa förekommer den vidare österut genom norra Asien till Stilla havet.

Den är vanlig på torra sandiga platser i hela Sverige.
Grön sandjägare är en snabb skalbagge som springer eller flyger ifatt sina byten som kryper på marken. Den fångar sitt byte med hjälp av sina kraftiga käkar. Den lever på torra sandiga marker.

Larven är också ett rovdjur och lever i ett lodrätt hål i marken och fångar insekter som råkar passera över hålet. Den har tvåårig utveckling från ägg till fullvuxen skalbagge.

Bandad humlebagge

Bandad humlebagge i Skillingsmåla, Urshult.

Bandad humlebagge, (Trichius fasciatus), är en skalbaggsart som beskrevs av Carl von Linné, 1758. Bandad humlebagge ingår i släktet Trichius, och familjen bladhorningar, Scarabaeidae. Arten har i Sverige trivialt också varit känd som humlebagge, vilket också är ett accepterat svensk namn för arten. Men behov av mer särskiljande svenska namn har uppkommit då också fläckig humlebagge hittats i Sverige. Artdatabanken accepterar båda namnen, men rekommenderar bandad humlebagge.

Längden är 10 till 14 mm. Kroppen är kraftigt behårad med undantag av täckvingarna, som är tecknade i gult och svart. Den gula färgen är variabel. Larven lever i murket trä, som björk, sälg, al och ek. Utvecklingen tar minst två år. Den fullbildade skalbaggen är främst aktiv i juli och augusti. Den syns ofta på blommor som älgört, vildros, tistlar och flockblommiga växter där den äter pollen.

Bandad humlebagge förekommer i Palearktiska regionen. Den finns i Europa från norra Iberiska halvön, omkring Pyrenéerna, Frankrike och norra Italien genom Centraleuropa och till Skandinaviska halvön, Baltikum och Ryssland.

I Storbritannien är arten ganska sällsynt och förekommer främst lokalt i höglänta områden i Wales, norra England och Skottland.

I Sverige betecknas arten som livskraftig och reproducerande. Den finns i hela landet med undantag av fjällvärlden. Artdatabanken klassificerar den som livskraftig. I Finland betraktas arten som väletablerad och vanlig. Den finns i hela landet, med viss övervikt i de södra delarna (inklusive Åland). Även här är arten klassificerad som livskraftig.

Svart majbagge

Svart majbagge i Beijershamn.

Svart majbagge (Meloe proscarabaeus) är en skalbaggsart som beskrevs av Carl von Linné 1758. Svart majbagge ingår i släktet Meloe, och familjen oljebaggar. Enligt den finländska rödlistan är arten starkt hotad i Finland. Enligt den svenska rödlistan är arten sårbar i Sverige. Arten förekommer i Götaland, Gotland och Öland. Arten har tidigare förekommit i Svealand men är numera lokalt utdöd. Artens livsmiljö är åsmoskogar.

Majbaggar (Meloe) är ett släkte i familjen oljebaggar.
Släktet innefattar klumpiga och tröga, svartblå metallskimrande skalbaggar med stor bakkropp. Täckvingarna är mycket korta, i spetsen smala och vitt åtskilda. Flygvingar saknas. De fyra i Sverige förekommande arterna är 10 till 30 millimeter långa, de äggstinna honorna är betydligt större än hanarna. Honorna ses på våren och försommaren då de kryper långsamt omkring på marken för att här och där gräva hålor där de lägger ägg i stort antal, mellan 2 000 och 10 000 stycken. Om de oroas, utsöndrar de vid benens ledgångar en skarp gulaktig vätska som innehåller giftet kantaridin.

När äggen kläckts kryper larverna upp i blommor och väntar på nektarsökande bin. De hakar fast på biet och följer det till boet där de lever på det solitära biets förråd av nektar och pollen. Larvutvecklingen är hypermetamorfos vilket innebär att de har flera sinsemellan väldigt olika larvstadium och en puppliknande skenpuppa före det sista larvstadiet.

Honorna ses på våren och försommaren då de kryper långsamt omkring på marken för att här och där gräva hålor där de lägger ägg i stort antal, mellan 2 000 och 10 000 stycken. Om de oroas, utsöndrar de vid benens ledgångar en skarp gulaktig vätska som innehåller giftet kantaridin.

När äggen kläckts kryper larverna upp i blommor och väntar på nektarsökande bin. De hakar fast på biet och följer det till boet där de lever på det solitära biets förråd av nektar och pollen. Larvutvecklingen är hypermetamorfos vilket innebär att de har flera sinsemellan väldigt olika larvstadium och en puppliknande skenpuppa före det sista larvstadiet.

Lövträdlöpare

Lövträdlöpare i Lövsjö ängar, Nybro kommun.

Lövträdlöparen (Rhagium mordax) har en längd på 13–22 mm. Kropp rätt bred med smal framkropp, huvud fyrkantigt med markerade kinder (särskilt hos hanen), halssköld med kraftig sidotagg. Täckvingar bredast över skuldrorna, bakåt avsmalnande, med två svaga längsribbor. Ben och antenner kraftiga, antennerna nående till skuldran. Svart, täckvingar med två roströda tvärband. Ovansidan spräcklig av gråbrun behåring, som på täckvingarna är gles och lämnar ett naket svart parti mellan tvärbanden. Larvutvecklingen sker under tjock bark på döda grenar, stubbar, stammar och lågor av lövträd, främst björk, al, ek.

och bok men även andra trädslag, i Centraleuropa även barrträd. Utvecklingstiden är 2–3 år, förpuppningen sker under barken eller ytligt i veden. Fullbildade individer påträffas främst i maj-juli på lämplig ved och i blommor av t.ex. hagtorn eller fläder.

Utbredd från Skåne till Torne lappmark, även i fjälltrakter. Närmast i Danmark, Norge och Finland samt Baltikum. Världsutbredningen sträcker sig från Västeuropa österut till östra Sibirien.

Gräsgrön guldbagge

Gräsgrön guldbagge i Beijershamn.

Gräsgrön guldbagge (Cetonia aurata), eller guldsmed är en skalbagge i underfamiljen guldbaggar. Den gräsgröna guldbaggen är metalliskt grönglänsande, med några svaga vita tvärgående streck på täckvingarna. Den är mellan 14 och 20 millimeter lång. Guldbaggen äter nektar och ses ofta på blommor.

Guldbaggen flyger ofta i solsken. Till skillnad från andra skalbaggar kan den flyga utan att lyfta på och sära på täckvingarna. Det beror på att täckvingarnas kant på yttersidan nära basen är försedd med en utskärning, genom vilken flygvingarna kan fällas ut.

Guldbaggen är 14–20 millimeter lång och är ofta metalliskt grönglänsande. Variationen inom arten visar sig i att det även finns individer som kan vara mer eller mindre

guldfärgade, ha en bronsfärgad glans, eller vara mörkare grönblå eller närmast blåvioletta.

På täckvingarna finns svaga vita tvärgående streck. Undersida på skalbaggen är rödaktigt kopparfärgad. Bakkroppen är jämnbred, halsskölden (prothorax) är bred och halvcirkelformad och det finns en tydlig triangulär skutell. Huvudet är litet och antennerna är ganska korta, böjda och har solfjäderformade antennklubbor.

Guldbaggen har egenskapen att den kan flyga utan att lyfta upp täckvingarna. Detta kan den göra tack vare att täckvingarnas kant på yttersidan nära basen är försedd med en utskärning, genom vilken flygvingarna kan fällas ut.
Larven är vitgulaktig med gles fin behåring och ett litet brungulaktigt huvud. Dess kropp har formen av ett C.

Index