Fjärilar på Öland & i Kalmar

Sländor

Sländor förekommer bland följande nio insektsordningar: dagsländor, trollsländor, bäcksländor, vattennätvingar, stövsländor, halssländor, nätvingar, nattsländor och näbbsländor. Långt ifrån alla sländarter har ännu svenska namn, inte ens alla de i Sverige reproducerande sländorna.
Det finns 46 arter av dagsländor i Sverige.

Som namnet säger är de mycket kortlivade som fullbildade sländor. De lever bara tills de har hunnit para sig och lägga ägg och behöver inte äta. Beroende på art kan livslängden vara mellan några timmar till några dagar. Som larv lever de ett år nere i vattnet.

Trollsländorna är indelade i två grupper (underordningar): egentliga trollsländor samt flick- och jungfrusländor. De egentliga trollsländornas vetenskapliga namn, Anisoptera, betyder ungefär ”vingar med olika form”, medan flick- och jungfrusländornas namn, Zygoptera, betyder i det närmaste ”vingar med samma form”.

Detta är bra att komma ihåg när man ska skilja de båda grupperna åt. Vingspannet på våra svenska arter varierar från 25 till 110 mm.

Blodröd ängstrollslända hane.

Hona.

Blodröd ängstrollslända (Sympetrum sanguineum)
Den här sländan är en art i insektsordningen trollsländor som tillhör familjen segeltrollsländor. Den har fått sitt svenska trivialnamn från hanens intensivt röda färg på bakkroppen. Honan är mer gulbrun i färgen. Båda har svarta ben, vilket skiljer arten från den i övrigt mycket snarlika tegelröda ängstrollsländan.

Dess vingbredd är omkring 60 millimeter. Bakvingens längd är 23 till 29 millimeter och bakkroppens längd är 24 till 29 millimeter. Vingarna är genomskinliga och vingmärket är mörk i mitten och ljusare brunrött i kanterna.

Den blodröda ängstrollsländan finns i stora delar av Europa och i Nordafrika samt i västra Asien. I Sverige förekommer den från Skåne till Gästrikland. Den blodröda ängstrollsländan kan hittas vid många olika typer av våtmarker, liksom vid dammar, över ängar och vid skogsbryn. Särskilt de unga, icke könsmogna trollsländorna flyger ofta långt från vatten.

Efter parningen lägger honan ensam äggen, genom att släppa dem fritt i flykten över vattnet. Dess utvecklingstid från ägg till imago är ett år och de vuxna trollsländorna flyger från juli till början av oktober.

Bred trollslända

Bred trollslända (Libellula depressa)
Den är en art i insektsordningen trollsländor som tillhör familjen segeltrollsländor. Denna art känns igen på sin ovanligt breda och platta bakkropp, vilken har gett den dess trivialnamn. Till skillnad från hos den breda kärrtrollsländan är bakkroppen hos denna art dessutom mer jämnbred i hela sin längd.

Honan har gulbrun grundfärg och gulbrun bakkropp. Unga hanar liknar honan, men från och med könsmognaden blir bakkroppen allt mer blåpudrad, med gula sidofläckar. Vingar är genomskinliga med mörka gulådriga basfläckar och mörkt vingmärke. Vingbredden är mellan 70 och 80 millimeter och bakkroppens längd är 21 till 28 millimeter.

Den breda trollsländan är vitt spridd i Europa, utom i de nordligaste delarna, från Brittiska öarna till Kaspiska havet. I Sverige förekommer den i de sydvästra delarna av landet, från Skåne till Uppland.Den breda trollsländan återfinns i en mängd olika habitat, allt från små dammar till större sjöar och kanaler.

Det är vanligt att parningen sker i luften och efter den lägger honan äggen ensam, fritt i vattnet på en plats med lämplig vattenvegetation. Utvecklingstiden från ägg till imago är ett till två år och flygtiden juni till juli, längre söderut i utbredningsområdet från maj till augusti.

Blå flickslända

Blå flicksländor (Coenagrion)
De är ett släkte i insektsordningen trollsländor som tillhör familjen dammflicksländor.
Det finns omkring 42 kända arter, av vilka de flesta förekommer i Gamla världen.

Tre arter finns i Nordamerika. En art, Coenagrion mercuriale, som finns i Europa klassas som nära hotad av IUNC. I Sverige kallas detta släkte ibland för äkta flicksländor och representeras av sex arter.

Blå kejsartrollslända

Blå kejsartrollslända (Anax imperator)
Den blå kejsartrollslända finns i flera olika typer av vatten, allt från långsamt rinnande vatten som kanaler och breda diken till småsjöar och grunda laguner med brackvatten.

Den trivs särskilt bra i ganska små, grunda, näringsrika och stillastående vatten rika på akvatiska växter och med vegetationsrika strandzoner. Larvutvecklingen är normalt tvåårig.

Blå kejsartrollslända har som kanske ingen annan trollslända tidigare spridit sig snabbt norrut. Första danska fyndet gjordes på Jylland 1994, första svenska på Gotland 2003.

Den första finländska sågs på Lågskär 2010 och första i Norge gjordes vid Vågevannet i Lindesnes 2013.
Efter de första fynden har den koloniserat hela Danmark, och svenska fynd finns upp till Uppland.

I Sverige verkar arten expandera längs kusterna men undvika de mer skogsdominerade delarna av inlandet. Den är nu vanlig i Skåne och på Öland och Gotland och nära kusterna i Småland och Halland är den åtminstone lokalt allmän, medan den fortsatt endast rapporteras sporadiskt från inlandet. Fynd finns också från Bohuslän, Västergötland och Sörmland.

Fyrfläckad trollslända

Fyrfläckad trollslända (Libellula quadrimaculata)
Detta är en av våra vanligaste trollsländor såväl som en av de mest utbredda. Att den dessutom har en lång flygtid, med de första på vingarna varma vårar redan i slutet av april, och sedan hela sommaren, gör att det är den mest rapporterade arten i Sverige. Att den inte är särskilt lik någon annan art hjälper förstås till.

Fyrfläckad trollslända finns i de mest skiftande miljöer från kusten till fjällen, i näringsrika vatten, kanaler, diken och även något bräckta vatten.

Störst täthet tycks råda i något mer näringsfattiga och sura miljöer. Den koloniserar snabbt nya vatten, och är känd för att vandra. Larvutvecklingen är tvåårig.

Fyrfläckad trollslända är allmän till mycket allmän i hela sitt nordiska utbredningsområde som omfattar hela Norden utanför fjälltrakterna. Vissa år späs populationerna på med individer som anländer från kontinenten.

Grön mosaikslända

Grön mosaikslända (Aeshna viridis)
En stor, blågrön (hane) eller grön (hona) slända som ofta lägger sina ägg på växten vattenaloe. Arten är hotad på många håll i Europa och särskilt skyddad inom EU. I Sverige är den relativt ovanlig och påträffas framförallt i östra Mellansverige. Förmodligen finns den dock på många oupptäckta platser. Särskilt i sydöstra Sverige och i Norrland saknas kunskap om artens status.

Grön mosaikslända förekommer huvudsakligen i vatten med vattenaloe Stratiotes aloides. Den växer i måttligt näringsrika till näringsrika vatten, dock rena och ej övergödda och med högt pH. Grön mosaikslända lägger ofta sina ägg på vattenaloe där larverna kan utvecklas skyddade från fisk genom vattenaloens taggiga blad. Larven kan dock även leva på andra vattenväxter och arten påträffas ibland i vatten utan vattenaloe. Grön mosaikslända har pekats ut som en möjlig indikatorart för artrika vatten.

Även sjöar med vattenaloe har visat sig vara artrikare än sådana utan.

Det tar 2-3 år från att äggen kläckts till att larven lämnar vattnet och den fullvuxna sländan ger sig iväg på sin första flygtur. De vuxna individerna är skickliga flygare och kan påträffas långt från sina vattenmiljöer. Arten är känd för att börja flyga sent på dagen och vid varm väderlek fortsätta in till skymningen. När arten är inaktiv, dvs. nätter, kvällar, morgnar och vid ostadig väderlek, så vilar den i träd, buskar eller annan vegetation och kan då vara mycket svårlokaliserad.

Flygperioden är från juli till september men liksom för de flesta trollsländor påverkas flygperioden av vädret. Under varma somrar flyger den tidigare och tvärtom om det är en kall vår och försommar.

Höstmosaikslända

Hane.

Höstmosaikslända (Aeshna mixta)
Höstmosaiksländan har mörk grundfärg på kroppen med blå teckning hos hanen och gröngul hos honan. Vingarna är genomskinliga med mörkt vingmärke. Vingbredden är omkring 80 millimeter och bakkroppens längd är 45 till 47 millimeter. Den är en av de minsta arterna i sitt släkte.

När hösten gör sitt intåg i landet flyger det fortsatt en del trollsländor. Några arter flyger faktiskt uteslutande sent på året, som höstmosaikslända. Den börjar flyga under slutet av juli, och kan milda höstar ses en bra bit in i oktober, med enstaka fynd gjorda även i början av november.

Ser du under aug-okt ansamlingar av ganska stora, blåglänsande trollsländor flyga fram och åter på några meters höjd, gärna i läpartier längs trädridåer, i gläntor eller i parker och trädgårdar, ja då har du säkerligen sett just höstmosaikslända. Höstmosaikslända påträffas vid i stort sett alla typer av vatten, såväl stillastående som långsamt rinnande vattendrag.

Den kan vara mindre allmän i starkt näringsfattiga och sura miljöer, men tolererar brackvatten. Allra individrikast är den nära kusten beroende på påspädning av sländor som flugit över havet. Larvutvecklingen är ettårig.

Arten är förhållandevis liten för att vara en mosaikslända, tydligt mindre än exempelvis blågrön mosaikslända eller starrmosaikslända. Jämfört med de flesta andra arter är det ändå en ganska stor trollslända.

Höstmosaikslända förekommer i hela Danmark och i Sverige allmänt upp till Värmland, med allt fler fynd även längre norrut. I Norge gjordes första fyndet 2004. I Finland sågs den första gången 2002 och den finns där idag ganska allmänt längs sydkusten. Den är på spridning norrut och observationerna norr om dagens gräns lär öka framöver.

Större sjötrollslända

Hona.

Hane.

Större sjötrollslända (Orthetrum cancellatum)
Den finns i många typer av vatten med åtminstone delvis blottade, bara stränder eller bankar. I stora skogssjöar och i vatten med mycket fisk kan den ibland förefalla vara enda förekommande trollslända. Den koloniserar snabbt nyanlagda vatten men försvinner när dessa blir alltför vegetationsrika. Larvutvecklingen är tvåårig.

Den ses ofta långt borta från vattenmiljöer och kan ses i helt öppna landskap. En trollslända som påträffas sittande på marken på åkrar, fält, vägar och liknande är mycket ofta större sjötrollslända.

Större sjötrollslända är en allmän art i södra Norden, upp till Gästrikland i Sverige. I Finland och Norge endast i de sydligaste delarna, och där främst kustnära.

Båda könen är karakteristiska. Hannen är blåpudrad på bakkroppen och större, mörka fläckar på vingarna. Honan och den unga hannen är tecknade i gult och svart. Det svarta på bakkroppen bildar en ”stege”, vilket skiljer den från alla andra arter. Ändå blir den ofta felbestämd, vilket kanske beror mest på att man glömmer bort att honan inte liknar hannen.

Index