Videfuks (Nymphalis xanthomelas)
Vingbredden är 60-72 mm. Fjärilen liknar en stor
nässelfjäril. Fram- och bakvingarnas översida gulröda med stora
svarta fläckar varav den största på framkanten. I ytterkanten
blåaktiga fläckar varav de största på bakvingarna. Undersidan
spräckligt gråsvart. Videfuksen är svår att skilja från
körsbärsfuks som den liknar vad gäller teckningen. Den skiljer
sig dock på mellan- och bakbenen där videfuksens är ljusgrå
medan körsbärsfuksen har mörkgrå. Fjärilen övervintrar som
fullbildad.
Efter övervintringen från april till augusti. Finns i de flesta
miljöer. Biologi: Äggen läggs i klumpar på kvistar av vide och
ibland alm. Larverna lever tillsammans, är svarta med gulvita
längslinjer och mörka tornar, förpuppning som hängpuppa i
anslutning till näringsväxten.
I Sverige påträffades videfuks första gången i Skåne 1954, och
arten är endast tillfällig i Norden med en kortvarig etablering
under 1950-talet i nordöstra Skåne och Blekinge. Ett par fynd
gjordes i Västergötland och på Gotland 1965. År 2004 påträffades
arten åter i Sverige, då en fjäril fotograferades i Vissefjärda
i sydöstra Småland i början av april och ett exemplar
påträffades i Oxelösunds skärgård i början av augusti.
I Danmark påträffades den första gången 1896 på Sydsjälland.
Senare är den endast fåtaligt påträffad på Bornholm, främst
1954. Under 2003 noterades arten vid tre tillfällen, på
Bornholm, Falster och Läsö och ytterligare en individ
fotograferades nära Köpenhamn våren 2004. |
I Finland är den oftare påträffad sedan 1891, men perioder med
talrikare immigration inträffar vanligen med tioåriga
intervaller eller längre. Under perioden 1890-1930 sköt arten
fram sina positioner i östra Europa, och flertalet finska fynd
är från denna tid, bl.a. var den talrik i Viborg 1911-12.
Under 2000-talet har den åter expanderat västerut och ett 50-tal
individer påträffades under 2004 längs hela Finlands sydkust men
främst i inlandet i trakten av Lappeenranta och Imatra, där den
sannolikt nu även har lyckats med fortplantning och
övervintring. Arten har inte påträffats i Norge.
Områden där arten har mer stabil årlig reproduktion sträcker sig
från Ukraina och Ryssland genom Sibirien, Mongoliet och Kina
till Nepal, Korea, Japan och Kamtjatka. I Sibirien är
utbredningen tydligt fokuserad till områden mellan 50° N och 60°
N. Isolerade förekomster i Europa där populationstrenden idag är
kraftigt vikande finns ännu i Rumänien, Moldavien och Slovenien.
I Bulgarien, Tjeckien och östra Tyskland har den tidigare varit
utbredd och allmän men bedöms nu vara försvunnen. Fram till
1930-talet visade sig arten oftare under migrationer i Finland,
Baltikum, Polen, Tjeckien och Tyskland. De västligaste fynden i
Europa är från England och Italien. |
