Bergfinken liknar bofinken och skiljer sig från
den främst genom sin vita bakrygg. Hannen har (på sommaren)
huvudet, bakhalsen och främre delen av ryggen svarta, strupen,
bröstet och skulderfjädrarna rostgula; de övriga undre
kroppsdelarna vitaktiga. Honan har huvudet och nacken ovan
askgrå, strupen och bröstet rostgula med grå anstrykning. De
övriga undre kroppsdelarna är ljusgrå. Både hanen och honan blir
ungefär 16 cm långa och väger ungefär 25 gram.
Dess sång är ganska monoton och för människan inte så njutbar
som bofinkens. Man kan jämföra sången med grönfinkens enstaviga
"bräkande", men med mer kraft och schwung i det. Ornitologen
Erik Rosenberg såg det som en liten cirkelsåg i verksamhet. |
Under vår- och höststräcket kan man se stora
flockar med bergfinkar som rör sig på ett märkligt rullande sätt
över stubbåkrar och fält. Rosenberg kallade det här för
"bergfinkstraktorn", beroende på att sista ledet då och då
flyger upp och tar täten.
Boet byggs av gräs, mossa och bark och fodras med fjäder eller
hår. Det placeras i en trädklyka i gran, björk, tall eller al
eller i en buske. Äggen, omkring 5-7 stycken, är 20 millimeter
stora, grön- eller brunaktiga med mörkare fläckar och liknar
bofinkens. Äggen ruvas i 11-12 dagar av honan. Ungarna stannar
därefter i boet i 12-13 dagar. Bergfinken blir könsmogen efter 1
år och kan bli upp till 15 år gammal. |