Brushanen har en mycket varierande dräkt under
olika perioder på året och könen skiljer sig också åt. Den har
en mycket svagt nedåtböjd näbb som är medellång för att vara en
vadare i dess storlek. När den sträcker på halsen kan den se
mycket smal- och långhalsad ut och den har ett mörkt öga likt
ett knappnålshuvud. Honorna är markant mindre än hanarna. Den
adulta honans kroppslängd är cirka 25 centimeter och den har ett
vingspann på cirka 48 centimeter medan den adulta hanens längd
är cirka 30 centimeter och har ett vingspann på cirka 58
centimeter. Även benfärgen skiljer sig åt där adulta hanar har
röda ben, adulta honor har ljust orange och juvenilerna ljust
grå.
Det mest signifikanta, och spektakulära, för brushanen är
hanarnas brokiga praktdräkt som de redan börjar anlägga när de
återvänder till häckningsplatserna från och med början av april.
Denna dräkt består av en krage av långa, styva, i spetsen
bakåtböjda fjädrar kring framhalsen och nacken. Fjädrarna i
halskragen och örontofsarna fortsätter sedan att växa under
april och maj. Den nakna huden på tygeln växlar färg till
gulorange och blir vårtig. |
Olika hanar har olika praktdräkter. Mest växlar
halskragen i sin glänsande färg, från blåsvart till röd, gul
eller vit, ren, fläckig eller bandad av vågiga tvärstreck. I de
flesta fall växlar ryggens färg (blir mörkare eller ljusare) i
överensstämmelse med halskragens. Färgerna på bröstet och buken
är inte alls lika varierande. Bröstet är svart med vita fläckar,
buken och undergumpen renare vit.
I slutet av juni, när honorna lagt sina ägg ruggar brushanen sin
praktdräkt. Hanarnas färger närmar sig då honornas, som på
ryggsidan är spräckliga av svarta fjädrar, med rödbruna och
ljusgråa kanter. Den ljusgrå färgen finns framför allt på de
mindre täckfjädrarna, på buksidan överensstämmer honorna med
hannarnas dräkt, med undantag för att det svarta på bröstet är
glesare. Juvenilerna har en liknande dräkt som honorna men de
har en starkare rostfärg utbredd över hals och bröst.
Brushanen är tystlåten, även under spelet, men uppskrämda fåglar
ger ibland ifrån sig ett lågmält kacklande läte vid uppflyget. |
