Enkelbeckasinen är en medelstor vadare med lång,
smal och rak näbb. Den har korta ben och satt kropp. Den har en
längd på 23 till 28 centimeter, vilket inkluderar näbben, och
ett vingspann på 39 till 45 centimeter. Den har en hukande
kroppsställning. Fjäderdräkten är fint vattrad i beige, brunt,
vit och svart. Ansiktet är randat i svart och beige med ett
ljust centralband högst upp på hjässan. Till skillnad från
dubbelbeckasin har den vit buk och när den flyger upp syns en
bred vit bakkant på armpennorna.
Enkelbeckasinen häckar i norra Palearktis, från Mellaneuropa och
norrut, på Island, Storbritannien, Färöarna, Azorerna och i
stora delar av Ryssland, ända till Stilla havet, och i norra
Indien. Merparten av den globala populationen är flyttfåglar.
Enkelbeckasinen häckar vid kärr och myrar i
skogsmarker och på tuvmader vid sjöar och åar. Den håller sig
ofta dold och när den tvingas upp flyger den upp högt och flyger
i sicksack samtidigt som den lockar. Den brukar flyga undan
långt. |
Enkelbeckasinen äter främst insekter och maskar,
men även en del växtmaterial. Under häckningstiden markerar den
revir genom spelflykt då den störtdyker med utbredda
stjärtfjädrar som då vibrerar kraftigt vilket åstadkommer ett
mekaniskt surrande eller brummande läte som ibland har
beskrivits som bräkande. Boet är en grund uppskrapad grop i
marken. Den lägger i genomsnitt 4 ägg men kullar på 2-5 ägg
förekommer. Honan ruvar äggen i 17-20 dagar och efter att de
kläcks tar båda föräldrarna hand om ungarna.
Beckasin är ett lånord från franskan, en
diminutivform av becasse som betyder "morkulla". Enkelbeckasinen
har tidigare kallats bland annat horsgök, märrgök, himmelsget
och vårget vilket syftar på ljudet som uppkommer vid
spelflykten. Mellan svenska och danska råder viss
begreppsförvirring - på danska kallas enkelbeckasinen för
dobbeltbekkasin, medan den fågel som på svenska kallas
dubbelbeckasin istället kallas tredækker på danska. |
