Fasanen härstammar från Asien där det
ursprungliga beståndet förekommer från området väster om
Kaspiska havet och österut till Sydostasien och kustområden
utmed Japanska havet. Fasanen har introducerats till stora delar
av världen där de sedan förvildats och den förekommer från
sydöstra Europa genom Centralasien till Japan och Taiwan. Vissa
underarter har introducerats till Nordamerika där de har
hybridiserat och utgör idag en väletablerad förvildad
population.
Först infördes fasanen till slottsmiljöer, men har sedan
förvildats och stora delar av populationen kategoriseras idag
som spontant förekommande av SOF. I Sverige förekommer den i
södra halvan av landet, på Öland och Gotland, och i norr, främst
utmed Östersjökusten. Enligt SOF kategoriseras den förvildade
populationen förekomma så långt norrut som till Medelpad men den
observeras ända upp till Norrbotten, men de senare kategoriseras
inte som förvildade eller spontana utan härstammar från
utplanterade individer. Fasanen är inte anpassad för snörika
vintrar. |
Fasanen har liksom övriga hönsfåglar nakna
hudställen på huvudet, men saknar hönsens kam och köttiga
flikar. Hanarna har fjädertofsar på hjässan. Stjärten, som har
16 eller 18 pennor, är smal, mycket lång, kilformad och svagt
takformigt hoptryckt. Tarsen hos hannen är försedd med sporre.
Fasanhannen har en övervägande brungul kroppsfärg med huvud och
hals glänsande grönblå. Den blir 53-85 cm lång, med ett
vingspann på 70-90 cm.
Fasanen vistas helst i lundar och täta snår, som omges av ängar
och fält och erbjuder tillgång till vatten. Under hela dagen
håller de sig på marken och smyger bland buskar för att finna
sin föda, som utgörs av insekter, maskar, bär och frön. Först på
kvällen uppsöker de lämpliga träd för att övernatta. Hanarna
lever i månggifte och är under häckningsperioden mycket
stridslystna. Boet består av en uppskrapning i marken, som kan
fodras med torra växtdelar, där den lägger 7-17 olivfärgade ägg
som honan ruvar i 24-25 dagar. |
