Kanadagåsens ursprungliga utbredningsområde är Kanada, Alaska och norra USA. De flyttar söderut på vintern till USA och Mexiko och befinner sig då på ett ungefär mellan 40:e breddgraden och kräftans vändkrets, det vill säga 23:e breddgraden. Den första inplanteringen av kanadagås i norra Europa skedde i Storbritannien till kung Jakob II av Englands samling av vattenfåglar i St. James' Park i London under 1600-talet.

Till Sverige infördes de första kanadagässen som bytesdjur, på initiativ av Bengt Berg. År 1927 hämtade han de två första individerna från en djurpark i Holland, för att de var så fina. 1940 flyttade Bengt Berg till Eriksberg i Blekinge där utplanteringar fortsatte. Sedan har den spridits sig till stora delar av Sverige, Norge, Finland och Danmark och sedan 1960-talet har den nordeuropeiska populationen haft en i det närmaste lavinartad expansion. Exempelvis häckade det första kanadagåsparet i Estland 1996.

Kanadagås är den största och mest långhalsade gåsen som häckar i Europa med en längd på mellan 90 till 105 centimeter, ett vingspann mellan 1,6 och 1,8 meter och en genomsnittlig vikt på 4 500 gram, men de kan väga upp till 5 500 gram. Könen och åldrarna är lika.

Utanför häckningstiden lever kanadagåsen i stora flockar. Boet är en grop i marken med gräs, pinnar och torv som fylls med gråvitt dun. Honan lägger de enfärgat gråvita äggen främst mellan april och maj, oftast mellan 5 till 7 ägg som i genomsnitt brukar väga 175,5 gram per styck som nylagt.[5]. Äggen ruvas i ungefär 30 dygn och ungarna blir flygga efter cirka 40 till 50 dygn. Oftast stannar ungarna hos föräldrarna fram till nästa häckning. Om flera kanadagåspar på samma plats får ungar slås kullarna ofta samman till en större flock med ungar som vaktas i skift av föräldraparen.