Lärkfalk är en medelstor falk som häckar över
stora delar av Palearktis. Den är en snabb och skicklig flygare
som lever av stora insekter och småfåglar som den fångar i
luften. För sitt födosök är den beroende av vatten varför den
ofta uppträder vid sjöar, myrar eller vid kusten. Den placerar
ofta sitt bo i ett övergivet kråkbo, gärna i en hög tall.
Lärkfalken är 29–35 cm lång och har ett vingspann på 70–84 cm.
Den är ungefär stor som en tornfalk men med längre spetsigare
vingar och kortare stjärt. Översidan är mörkt skiffergrå och den
har röda "byxor" och undergump. Den mörka ansiktsmasken är
kraftfull, med tydlig men kort falkmustasch. Lärkfalken har gul
vaxhud och gula fötter. Undersidan är ljus med distinkta
strimmor eller fläckar.
Juvenilen är mörkbrun på ovansidan med ljusa bräm, har
krämfärgad undersida med tydliga mörka streck. I flykten kan den
på håll påminna om en seglare.
Lärkfalkens vanligaste läte är ett ihållande "kju-kju-kju-kju...",
likt göktytans sång men inte lika gnälligt i tonen. Andra läten
är vassa "ki-tjick" i flykten och enstaviga "kitt". Tigglätet är
ett utdraget "pii-eh" likt stenfalkens motsvarande läte.
Lärkfalken är en flyttfågel som häckar i stora delar av
Palearktis, från Atlantkusten till Kamtjatka. Den övervintrar så
långt som till södra Afrika, södra Eurasien och Stora Sundaöarna.
I Sverige är den ovanlig men förekommer som häckfågel över hela
landet utom på västkusten och i det inre av Norrland. Det
svenska beståndet flyttar vintertid till Afrika.
Lärkfalken föredrar öppna marker som ändå inte är
helt utan träd. Den häckar i flera olika biotoper som
jordbrukslandskap med insprängda sjöar, gles tallskog med myrar
och älvar, och bergsskogar. |
Lärkfalken är beroende av vattenytor för sitt
födosök varför den ofta uppträder vid sjöar, myrar och kuster.
Den häckar gärna i kråkfåglars övergivna bon och föredrar
boplatser i höga tallar med öppna ytor runt omkring. Honan
lägger två till fyra ägg i juni, vilka huvudsakligen ruvas av
henne i cirka fyra veckor. Äggen har bruna fläckar på gul
bakgrund. Ungarna blir flygfärdiga på en månad, men matas av
huvudsakligen honan ytterligare en tid.
Lärkfalken lever mestadels av flygande större insekter och
småfågel upp till starstorlek. Den fångar även svalor,
tornseglare och fladdermöss. Bytena slås i flykten och fångade
insekter förtärs också ofta i flykten. Viktigaste insektsfödan
utgörs av trollsländor. Ungarna matas uteslutande med småfågel,
gärna lärkor och ärlor. Den är mycket snabb och en skicklig
flygare.
Lärkfalken har ett mycket stort häckningsområde och den globala
populationen är stor. Den europeiska populationen uppskattas
till 92 100–147 000 par, vilket innebär 184 000–295 000 adulta
individer. Eftersom Europa utgör cirka 30 % av det globala
häckningsområdet uppskattas den globala populationen uppgå till
613 000–983 000 adulta individer. Dessa siffror är osäkra varför
IUCN väljer att uppskatta den globala populationen till mellan
en halv och en miljon adulta individer. Den globala trenden är
minskande, men den europeiska bedöms som stabil. Alla dessa
faktorer sammanräknat gör att IUCN inte bedömer arten som hotad
utan kategoriserar den som livskraftig.
Även i Sverige anses populationen vara livskraftig. Beståndet
ökar i antal och uppskattas till mellan 3 400 och 6 000
reproduktiva individer. |
