|
Ljungpiparen mäter 25-28 centimeter lång, har ett
vingspann på 53-59 centimeter och väger mellan 150 och 220 gram.
Den är en ganska långbent vadare, med en något kompakt kropp,
men mindre och något smalare än kustpiparen. De har gråbrun
ovansida med beigegula och vita fläckar. På våren och under
häckningstiden har den svart buk och svart strupe, inramad av en
vit rand. Honorna är inte lika kontrastrika som hanarna men det
finns en stor variation i den svarta färgningen, så att det inte
alltid är möjligt att skilja könen åt.
Den kan vara mycket svår att särskilja ifrån amerikansk- och
sibirisk tundrapipare, medan den lättare skiljs ifrån kustpipare
som saknar de gula tonerna i fjäderdräkten och som i flykten har
bredare vingar som inte är lika spetsiga. Lätet är ett vemodigt
entonigt "tryyyyt", som den ger ifrån sig med jämna mellanrum.
Hanarna genomför spektakulär sångflykt på våren när de
konkurrerar om häckningsplatserna. |
Ljungpipare är en flyttfågel som häckar i norra
Europa, västra Asien på Sibiriska tundran, och på nordöstra
Grönland. Den övervintrar i Storbritannien, på Irland, lokalt i
Västeuropa från Danmark och söderut till Portugal och kring
Medelhavet, vilket även omfattar Nordafrika.
I Sverige häckar ljungpiparen över stora delar av landet. I norr
häckar många på fjällhedar. Det största beståndet i södra
Sverige finns på alvaret på Öland. Båda den "sydliga" och den
"nordliga" typen häckar i Sverige.
Ljungpiparen är en av de fåglar som har haft ett stort antal
dialektala namn. I Skåne hette den ljungvipa, i Halland
ljungspole, i Småland myrpytta, lertrana och åkerhöna. På Öland
kallades den alvargrim eller alvargrimma, i norra Sverige
fjellhjerpe, hey-lo och fjellplistra medan den på samiska
kallades hutti. Den har också tidigare kallats brockfogel. |
