Lövsångaren är tillsammans med bofinken Sveriges
vanligaste fågel och populationen har uppskattats från 10 till
15 miljoner häckande par (1976).
Lövsångaren är en liten och nätt fågel med ljust gröngul
fjäderdräkt och en smal spetsig näbb. Dess rygg och hjässa är
olivgrön och den har ett kraftigt markerat ljusgult
ögonbrynsstreck. Strupen är ljust gröngult och bröstet, buken
och undergumpen vit eller gulvit. Vingarna saknar vingband.
Benen är brunskära men kan också ha en mörkare brun ton.
För den ovana lyssnaren kan sången påminna om bofinkens, en
annan vanlig häckfågel i Norra Europa. Lövsångaren har
emellertid en betydligt mjukare, vemodigare röst och dess sång
saknar bofinkens avslutande, crescenderande ”knorr”.
Lövsångarstrofen inleds med några höga toner, för att sedan
avrundas med ett graciöst försvinnande musikalisk gest ut i
intet. Sången hörs flitigt under vår och försommar. |
Dess vanligaste lockläte är en mjukt tvåstavig
uppåtvissling huit, och oftast med betoning på första stavelsen.
Lätet påminner om rödstjärtens som dock ofta avslutar med
smackande läten. Trots att lövsångaren är allmän är den ganska
okänd hos allmänheten. Mest uppehåller den sig dold i
vegetationen men visar sig ändå mer än många andra sångare. I
sitt revir har lövsångarhanen särskilda sångplatser, dit den
återvänder för att sjunga. I reviret kan hanen aggressivt jaga
bort andra inkräktande hanar.
Lövsångaren häckar i all slags skogsmark; barr- bland- löv- och
fjällbjörkskog, i dungar, parker och trädgårdar. Dock föredrar
den lövskog och häckar oftare i ljusare partier av skogen, till
skillnad från gransångare, och återfinns ofta vid gläntor och
skogsbryn. |
