Mindre strandpipare har ett stort
utbredningsområde och häckar i nordvästra Afrika, i stora delar
av Europa och Asien sydost till Filippinerna och Nya Guinea, och
på öar i Stilla havet. I Sverige häckar den mest i de södra och
mellersta delarna av landet.
En adult mindre strandpipare blir 15,5–18 centimeter lång, har
ett vingspann på 32–35 centimeter och väger 25–55 gram. Den har
brun rygg och vit undersida, kort mörk näbb med rött vid
näbbroten och brungula ben. Ögat är svart med tydlig gul
orbitalring. Främre delen av huvudet har svartvit teckning. Den
har ett svart halsband. Båda könen har samma teckning.
Underarten dubius har i adult dräkt tydligt bredare orbitalring
och stort rött parti vid näbbroten.
Dess vanligaste läte är ett nedåtkrökt "piu" och den varnar med
ett liknande men rivigare "prii". Sången framförs i sångflykt
med långsamma vingslag både på dagen och natten och består av
rytmiska "pri-pri-pri" och raspigare "krri-a, krri-a, krri-a". |
Mindre strandpipare häckar på slam-, sand- och
grusytor och vid muddervatten. Eftersom det numera inte finns
många sand- och grusstränder, fågelns tidigare livsmiljö, finner
man den ofta i ruderat eller andra biotoper som skapats av
människan genom exempelvis grävning och schaktning. Den finns i
större delen av Europa utom.
Häckningstiden varar från april till juli. Boet är en urholkning
i marken som inreds med växtdelar och annat. Honan lägger fyra
ägg som genom sitt färgmönster är väl dolda. Båda föräldrar
ruvar äggen i fyra veckor tills de kläcks. Om en fara närmar sig
lockar föräldrarna inkräktaren i en annan riktning med
avledningsbeteenden för att skydda ungarna.
Mindre strandpiparen livnär sig av maskar, spindlar, insekter,
larver och andra ryggradslösa djur.
|
