Ringand (Aythya collaris) är en liten
nordamerikansk dykand som sällsynt påträffas i Sverige eller i
övriga Europa. Annars är den relativt vanlig fågel som ökar i
antal och dess bestånd anses vara livskraftigt. Ringanden är en
liten (37–46 cm) dykand med kort kropp och stort,
karakteristiskt huvud: hög och brant panna, med krönet på
hjässan långt bak och antydan till tofs som skapar en kant
mellan huvud och nacke. Näbben är karakteristiskt trefärgad: grå
med ett vitt band och svart spets. I flykten syns grått
vingband, ej vitt som på liknande viggen.
Den vuxna hanen liknar viggen med glansigt lila huvud samt svart
på bröst, rygg och "akter". Flankerna är dock grå, ej vita, med
lite vitt i överkant och bredare vitt i framkant. Dess
kanelfärgade nackring som gett den dess engelska namn
Ring-necked Duck är oftast svår att observera.
Den bruna honan bestäms lättast på huvudform och näbbtäckning. I
dräkten är den mer lik brunandhonan än vigghonan, med ljus
strupe, ljust kring näbbroten, ljus ögonring och ofta en ljus
linje bak från ögat. Från honan hörs grova, raspande läten.
Hanens spelläte är en låg och väsande vissling. Ringanden är en
flyttfågel som häckar i sjöar och dammar i skogiga område i
norra USA och Kanada, huvudsakligen i Northwest Territory. |
Den övervintrar i södra Nordamerika i sjöar,
dammar, floder eller vikar. Hona och hane bildar par enbart för
häckning. Boet är en skål byggd på vatten i tät växtlighet bland
vass och buskar. Honan lägger åtta till tio ägg, ett varje dag,
och ruvar i 25–29 dagar. Hon stannar med ungarna tills de kan
flyga.
Ringänder är allätare och födosöker både genom att dyka och
hitta saker på vattenytan. Ungarna är beroende av föda från
djurvärlden, så som insekter, daggmaskar, iglar och sniglar. När
de blir större byter de diet till undervattensväxter och vildris
men även sniglar.
Eftersom ringanden är en utpräglad flyttfågel är den en sällsynt
men regelbunden gäst även i Västeuropa. I Storbritannien kan
till och med småflockar uppträda, till exempel fem vid Loch
Leven i Skottland i september 2003 och fyra stycken vid
Standlake i Oxfordshire. I Sverige ses ringanden årligen, med
ett 60-tal fynd totalt, det första 1975 i Motala ström.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population,
och tros öka i antal. Ökningen har varit markant, de senaste 40
åren hela 247 %. Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN
arten som livskraftig. |
