Sädgås (Anser fabalis) är en fågel i familjen
änder som häckar i norra Europa och norra Asien. Dess
taxonomiska status är under diskussion och behandlas ibland som
två olika arter, tajgasädgås och tundrasädgås. Sädgås häckar i
norra Eurasien och är en flyttfågel som övervintrar på spridda
ställen i Europa, Ryssland, Kina, Turkiet, Iran, Nord- och
Sydkorea och i Japan. Den har observerats bland annat i Kanada,
Marocko, Algeriet, Tunisien, Egypten, Mali och på Azorerna och
Island.
I Sverige häckar sädgåsen från norra Dalarna och nordvästra
Hälsingland till nordligaste Lappland. Merparten häckar i
skogsområdena från Ångermanland till Torne lappmark. Under sina
årliga flyttar påträffas de i alla delar av södra Sverige.
Vårflyttningen mot norr genom Sverige sker under andra hälften
av april och de anländer de svenska häckningsplatserna i slutet
av april- början av maj.
De lämnar dessa häckningsplatser i september och observeras på
de svenska rastplatserna, tillsammans med östligare
populationer, i slutet av samma månad för att senare dra vidare
till sina vinterkvarter i Nordvästeuropa. En viktig sådan
rastplats i Sverige är Tåkern där man i oktober 1988 räknade in
så många som 49 600 sädgäss. Andra viktiga rastplaster i Sverige
är naturreservatet Kvismaren utanför Örebro och sjön Östen norr
om Skövde.
Sädgåsen är den näst största av de grå gässen med en längd på
69–88 centimeter och ett vingspann på 140–174 centimeter, men
olika populationer varierar i storlek. Den är ganska mörk och
långvingad i jämförelse med de andra grå gässen. Dess huvud och
hals är gråbruna. Överkroppen är mörkt brunaktig med gråvita
fjäderkanter. Bröstet är ljusgrått, buksidan vitaktig. Fötterna
är gulröda. Näbben är delvis svart och har mörk nagel. |
Övernäbbens lameller är tydligt synliga. Kring
näbben finns ett orangefärgat band. Sädgåsens vanligaste läte är
nasalt och trumpetande, ett två- eller trestavigt "ank-ank"
eller "tjö-tjö-tjött". Det är mycket likt spetsbergsgåsens, dock
något djupare.
Den häckar i anslutning till myrar och tjärnar på taigan i det
nordliga barrskogsområdet och på tundran. Den lägger fyra till
sex smutsvita ägg som honan ruvar i 27–29 dagar. De lever i
monogama förhållanden och båda föräldrarna tar hand om ungarna
som blir flygga efter cirka 40 dagar. Ungarna håller sedan ihop
med sina föräldrar hela första vintern. Sommartid äter de
fräken, ängsull, kråkbär, starr, gräs och örter. Vintertid
består deras föda mest av gräs, säd och klöver och de ses på
vinterhalvåret ofta beta på stubbåkrar och dylikt.
Man uppskattar att världspopulationen av sädgås består av mellan
800 000–840 000 individer på en yta av 10 000 000 km².
Världspopulationen anses inte vara hotad och den är därför
listad som livskraftig. Man beräknar det europeiska
vinterbeståndet till cirka 380 000 individer och av dessa
övervintrar mellan 3 000 och 12 000 i Danmark.
Det svenska häckningsbeståndet beräknades 1976 till ungefär 1000
par men endast 850 par 2006. Beståndet listades länge som nära
hotad i Artdatabankens rödlista. Efter nya beräkningar som visar
att det svenska populationen numera endast består av 840
könsmogna individer uppgraderades den till den högre hotnivån
sårbar i 2020 års upplaga av rödlistan. Den i Sverige rastande
populationen av tajgasädgäss anses dock vara livskraftig. Förr
har den även kallats skogsgås, skärgås och vildgås. |
