Silkeshäger är en liten vit häger. Den adulta
silkeshägern mäter 55–65 cm på längden, har ett vingspann på
88–106 cm och väger 350–550 gram. Den har en helvit fjäderdräkt.
Den har långa svarta ben i kontrast till de gula tårna och en
lång, smal, rak och spetsig svart näbb. I häckningsdräkt får den
två långa nackplymer och förlängda rygg- och bröstfjädrar - så
kallade ägretter. Den nakna huden vid näbbroten ändrar färg till
orangeröd.
Silkeshägern är mestadels tystlåten men utstöter vissa kraxande
och bubblande läten vid häckningskolonierna och producerar ett
skrikigt varningsläte när den blir störd. Dess ursprungliga
utbredningsområde var stora våtmarker i inlandet och vid
kusterna i de varmare områdena av Europa, Asien, Afrika och
Australien.
Populationerna som häckar i de varmare områdena är mestadels
stannfåglar medan nordligare populationer, vilket omfattar
merparten av Europas silkeshägrar, flyttar till Afrika och södra
Asien. Vissa individer flyttar norrut efter häckningssäsongen
vilket förmodligen utgör huvudorsaken till denna hägers
expansion till andra områden. Fram till 1950-talet häckade
silkeshägern enbart i södra Europa. Under de kommande
decennierna blev den allt vanligare i västra Frankrike och
senare utmed franska nordkusten. Från och med 1979 häckade den i
Nederländerna där antalet häckande par ökade fram till
1990-talet. |
Silkeshägern häckar i kolonier, ofta tillsammans
med andra vadande fåglar, på plattformar byggda av grenar i träd
eller buskar eller på en bädd av vass eller bambu. På vissa
platser som exempelvis Kap Verde, häckar arten på klippor. Paret
försvarar ett litet revir på ungefär 3–4 meter runt boet. De tre
till fyra, ovala, matta och blekt blågröna äggen ruvas av båda
föräldrarna i 21–25 dygn. Dunungarna är vita och tas om hand av
föräldrarna i 40-45 dygn tills de är flygga.
Silkeshägern födosöker i grunda vatten, ofta småspringade med
resta vingar eller stillastående för att överraska sitt byte.
Den äter en varierad kost av små djur som fisk, kräldjur,
kräftdjur, och insekter. Från 1600-talet och framåt uppstod en
efterfrågan på de vita hägrarnas fjäderplymer, de så kallade
ägretterna, vilka användes till främst huvudbonader. Denna
efterfrågan ökade kraftigt under 1800-talet på grund av modet
som då rådde. Man födde också upp vita hägrar för att kunna
plocka plymerna utan att döda fågeln men den absoluta merparten
av plymer kom från jagade vilda fåglar. Denna jakt resulterade i
att ett flertal populationer runt om i världen av vita hägrar
minskade drastiskt. Den intensiva handeln med fjädrarna upphörde
i början av 1900-talet. Idag har arten återhämtat sig och
världspopulationen anses inte vara hotad. |
