Silltrut är en häckfågel i familjen måsfåglar som
tillhör det så kallade gråtrutskomplexet. Den är en smäcker trut
med smala och spetsiga vingar, och den adulta fågeln har gula
ben och svart eller grå mantel beroende på underart. De
silltrutar med grå mantel som inte med säkerhet går att art-,
eller underartsbestämma, kallas tillsammans för "ljusmantlade
silltrutar".
Nominalformen häckar huvudsakligen i Sverige och Finland, på öar
och längs kusterna runt Östersjön, på västra Kolahalvön och i
norra Norge. Dess nordligaste och östligaste häckningskolonier
ligger i Onegabukten. Den är en långflyttare som främst
övervintrar vid kusterna i tropiska Östafrika, men även i
Mellersta Östern.
Silltruten är en smäcker trut med smala och spetsiga vingar. Den
adulta fågeln har gula ben och antingen svart mantel och då
påminner om en mindre och smalare havstrut, eller grå mantel som
påminner om medelhavstrut. Dess vingar har en smal vit bakkant
och på vintern blir dess annars vita huvud gråstreckat. Den är
något mindre än gråtruten med en längd på 52–60 centimeter, ett
vingspann på 135–155 cm och en vikt på 1100 gram.
Som juvenil och under första vintern är silltruten vattrad i
svart, vitt, grått och beige. Den är svår att särskilja från
gråtrut och medelhavstrut. Dock är alla dess handpennor helmörka
till skillnad från dessa andra trutar. Som regel kan man säga
att den i kontrast ligger mitt emellan gråtrutens gråa
fjäderdräkt och havstrutens svartvitvattrade fjäderdräkt. Sent
under andra vintern anlägger den sin adulta svarta eller gråa
rygg, medan vingarna är då fortfarande vattrade som hos första
vinterns fåglar. |
Silltruten häckar ibland i stora kolonier då bona
nästan är sammanväxta men den häckar också ensam på karga hällar
i yttre skärgården. Den lägger en kul om året i maj till juni
och lägger då i genomsnitt 3 ägg som ruvas i snitt mellan 24 och
28 dygn. Dunungarna lämnar tidigt bona och blir flygga efter
cirka 35 dygn.
Endast cirka fyra av 100 ungar klarar sig till vuxen ålder. För
närvarande vet man inte med säkerhet vad den kraftiga
beståndsminskningen av nominatformen av silltrut beror på.
Sannolikt finns flera samverkande faktorer som påverkar
bestånden negativt. Enligt undersökningar i Nordnorge förklaras
den kraftiga minskningen där av födobrist (minskande bestånd av
pelagiskt stimlevande mindre fiskar). Enligt finska studier
finns det emellertid inga belägg för födobrist i Östersjön. I
Östersjön ökade kvicksilverhalten i fjädrar och troligen även i
dess ägg hos samtliga trutarter under perioden 1979–1991.
Enligt undersökningar i Finska viken avlider 70 % av silltrutens
ungar i sjukdomar, troligen orsakade av dysfunktion hos levern.
De dör av blodförgiftning och har höga PCB-halter just i levern.
Endast 5 % av ungarna blir flygga och hela 25 % blir tagna av
predatoriska gråtrutar. Eftersom silltruten häckar sent på
säsongen i jämförelse med till exempel gråtruten, påverkar
dessutom mänskliga aktiviteter, som bad, fiske och friluftsliv,
arten negativt. I övervintringsområdena och längs
flyttningslederna kan jakt vara ytterligare en bidragande orsak
till populationsminskningen. |
