|
Skäggmesens taxonomiska hemvist är omtvistad. Den
förs till det egna släktet Panurus. Tidigt placerades den i
familjen mesar men fördes senare till gruppen papegojnäbbar som
både behandlats som en familj, Paradoxornithidae, och enbart som
ett släkte Paradoxornis inom familjen sångare.
Flera genetiska studier visar dock att skäggmesen
inte är släkt med papegojnäbbarna. Den tillhör samma
underordning, Sylvioidea, men i en tidig avgrening och
förvånande nog troligen närmast släkt med lärkor. Därför
placeras skäggmesen numera i den egna familjen Panuridae.
Skäggmesen är alltså inte alls nära släkt med vare sig mesar,
pungmesar eller stjärtmesar. Den förekommer lokalt över i stort
sett hela palearktiska regionen främst i de tempererade delarna
av Europa och Asien. Arten är för det mesta stannfågel och
merparten av världspopulationen flyttar bara för att undkomma
plötsliga köldknäppar.
Den är sårbar för hårda vintrar då stora mängder
ofta stryker med. Enstaka fynd har gjorts under perioden januari
till april i norra Afrika i bland annat Marocko, Algeriet och
Egypten. Den blir cirka 16 centimeter lång och är ljust
kanelbrun på ryggen och sidorna, askgrå på huvudet och nacken
samt vitaktig på kroppens undre sida. |
Inre vingpennorna är svarta med rostgula
kanter och stjärten rostgul med vita spetsar på de yttre
pennorna. Hannen har på vardera kinden förlängda fjädrar som
liksom bildar spetsiga polisonger och i likhet med undre
stjärttäckarna är svarta. Honan saknar förlängda fjädrar på
kinderna och dess undre stjärttäckare är blekt rostgula.
Skäggmesens läten är snabbt upprepade ping och tjing som ibland
följs av ett utdraget tjirr samt en lågmäld sång. Skäggmesen
förekommer bland rörväxter och videbuskar vid sjöar och
våtmarker. Den är vig, livlig och orolig, lever av insekter, om
vintern även av allehanda frön, bygger sitt bo på tuvor, lever
parvis eller i små familjer samt döljer sig så mycket som
möjligt. Makarna uppvisar stor tillgivenhet för varandra,
framför allt under parningstiden.
I Sverige observerades den först på 1960-talet
men blev sedermera allmän vid sjön Tåkern. Därifrån spred den
sig över stora delar av södra och mellersta Sverige och idag
häckar den årsvis i Sverige så långt norrut som till Värmland
och sällsynt ända upp till Västerbotten. |
