Stenknäcken är brun på ovansidan och askgrå med
rostbrun anstrykning på undersidan. Stjärten och vingpennorna är
svarta, den förra i spetsen, de senare i infanet försedda med en
vit fläck. I flykten syns tydligt ett vitt vingband, även på
undersidan. Honan har mer dämpade färger än hannen, i övrigt är
könen lika. Kroppslängden är 18-19 centimeter och vikten cirka
50-60 gram.
Lätet är ett explosivt knäppande zick samt ett koltrastlikt
dämpat srri. Sången, som hörs mest på våren, är lågmäld och
består av zickanden varierat med knirranden och knarranden i
gulsparvsliknande ramsor.
Runt ögonen har stenknäcken en svart "mask". Detta, i
kombination med den kraftiga näbben, ger stenknäcken ett något
myndigt eller bistert utseende, något som dock inte är relaterat
till fågelns beteende. |
I Sverige förekommer den mest i södra och
mellersta delen och tidigare även där sparsamt, men har på
senare tid ökat i antal och häckar allt längre norrut.
Stenknäcken blir könsmogen efter ett år. Under häckningsperioden
förekommer den i löv- och blandskog, parker och
fruktträdsodlingar. Boet byggs i en klyka mellan några grenar,
vanligen högt upp i ett lövträd, och är konstfärdigt
sammanflätat av riskvistar samt invändigt fodrat med fina
rötter, ull och hår. Honan lägger 3 till 6 ljusblå ägg. Äggen
ruvas i 13 till 14 dagar, huvudsakligen av honan. Båda
föräldrarna utfodrar ungfåglarna.
På hösten äter den mycket gärna kärnor av körsbär. Dessutom
förtär den kärnor av rönnbär, oxelbär och dylikt samt olika
sorters frön. |
