Stjärtanden är något mindre och betydligt
slankare än gräsanden. Hanen i praktdräkt går inte att ta fel
på: huvudet är chokladbrunt och bröstet vitt med en vit rand som
går upp på sidan av halsen. Undersidan och sidorna är grå, men
långa grå fjädrar med svarta mittstrimmor är draperade över
ryggen från axelområdet. Kloakområdet är gult, i kontrast mot
stjärtens svarta undersida, där de mellersta fjädrarna är så
långa som upp till 10 centimeter. Näbben är blåaktig och benen
blågrå.
Den adulta honan är mestadels fläckig i ljusbrunt med ett mer
enhetligt gråbrunt huvud, och dess spetsiga stjärt är kortare än
hanens. Den är ändå lätt igenkännlig på sin form, långa hals och
långa grå näbb. I icke-häckningsdräkt (eklipsdräkt) liknar hanen
honan, men behåller mönstret på övervingen och de långa grå
skulderfjädrarna. Juvenila fåglar liknar honan, men är inte lika
rent tecknade, och har en blekare brun vingspegel med en smalare
bakre kant. |
Stjärtanden går bra på land och simmar väl. Den
har en mycket snabb flykt, med vingarna något tillbakadragna
till skillnad från andra änder, som typiskt har vingarna i en
mer rät vinkel ut från kroppen. I flykten uppvisar hanen en
svart vingspegel med vit bakre kant och blekt rödaktig främre
kant, medan honans vingspegel är vitrandat mörkbrun, smal vid
främre kanten men mycket framträdande vid den bakre, synlig från
ett avstånd på 1600 meter.
Hanens läte är en mjuk proop-proop-vissling,
som liknar krickans, medan honan har ett gräsandslikt sjunkande
kvack, och ett lågt kraxande när hon är uppskrämd.
I Sverige är stjärtanden ganska ovanlig. Den häckar sällsynt vid
myrar och sjöar på Öland och Gotland, längs efter norra
Norrlandskusten samt lokalt utmed fjällkedjan. I övriga landet
är den en mycket sällsynt häckfågel. |
