Storskraken är stor och lång med en längd på 58–68 cm, ett
vingspann på 78–94cm och en vikt på 1 200–2 000 gram. Den har
lång hals men drar ofta in halsen när den simmar varför den då
ser korthalsad ut. I flykten påminner den mer om lom eller
dopping än om ändra änder med sin långa utsträckta hals, raka
flyktbana och grunda, snabba vingslag. Näbben är lång, smal,
rund, röd och övre näbbhalvan har en nedåtböjd svart liten krok
i spetsen. Näbben har lameller i form av sågtänder, som
åtminstone i överkäken är riktade bakåt. Den utgör ett mycket
kraftigt griporgan som är lämpligt att ta tag i och hålla fast
små fiskar med.
Den adulta storskrakshanen i praktdräkt har mörkgrönt huvud,
svart rygg och nästan vita vingar. De undre kroppsdelarna är
vita med en laxrosa anstrykning under vintern och början av
våren. Den adulta honan har rödbrunt huvud, vit haka, askgrå
ovansidan och vit undersida. Huvudets nackfjädrar är mer eller
mindre förlängda och honan har mycket längre nackfjädrar än
hanen. |
Juvenilen påminner om honan men har mindre nacktofs och ljusa
ansiktsteckningar. I vissa områden förekommer det att hanar
vintertid får en påtagligt gul fjäderdräkt vilket är en följd av
att de äter foderpellets ämnade för odlade laxar. Dessa pellets
innehåller färgämnen som ska göra laxköttet rött. Pelletsen
trillar till botten genom odlingsbassängerna och blir föda för
skrakar. Storskraken vistas vid både sött och salt vatten.
Under häckningsperioden lever de parvis och
övrig tid i flockar. Boet placeras ofta i håligheter i träd
eller trädliknande holkar, och honan lägger vanligtvis 7–8
gulaktiga ägg.
På hösten samlas ofta stora flockar av denna fågel och bedriver
ett slags gemensamt fiske. Alla fåglarna bildar då en linje som
är parallell med stranden och simmar in mot land under
oupphörligt dykande och plaskande med vingarna. På detta sätt
driver de småfisken framför sig för att fånga den nära land. |
