Svarthakedoppingen är 31-38 centimeter lång och har ett
vingspann på 46-55 centimeter. Den är andliknande, med röda ögon
och en liten och rak svart näbb, som har vit spets på sommaren.
Den flyter högt i vattnet.
Både hanen och honans sommardräkt är omisskännliga med svart
huvud med rödgula kraftiga öronliknande tofsar vid sidorna av
ansiktet och roströd hals. De är svåra att skilja åt i fält utan
att man ser dem tillsammans. På vintern är fågeln mestadels vit
med en kraftigt tecknad svart hjässa, och liknar en liten
gråhakedopping.
Under häckningen hörs hanens rop som en underlig, slående serie
höga kraxanden och tjattrande toner följda av långvariga skrik.
Svarthakedoppingen häckar i bevuxna områden vid färskvattensjöar
i Europa och Asien. Den häckar också i norra delarna av USA inne
i landet och i stora delar av Kanada. De flesta fåglar flyttar
till kusten på vintern. Liksom alla doppingar bygger den sitt bo
i vatten. Själva boet utgörs av en flotte som fästes i buskar,
vass, kaveldun |
eller
annan växtlighet ett stycke, oftast minst en meter, ut från land
i vattnet, för att få skydd mot landlevande rovdjur. Vanligen
läggs 4-7 ägg. De individuellt strimmiga ungarna bärs på den
vuxnas rygg upp till cirka 5 dagars ålder, men ibland upp till
10 dagar. Ungarna matas av båda föräldrarna. Däremot dyker inte
svarthakedoppingen med ungarna på ryggen. Då får den andra
föräldern ta hand om ungarna.
Från cirka 10 dagars ålder börjar de bli allt mer självständiga
och fångar föda allt mer själva. Vid 45-60 dagars ålder lämnar
ungarna häckningsplatsen. Då har ofta föräldrarna redan lämnat
häckningsvattnet.
Svarthakedoppingen är en utmärkt simmare och dykare, och jagar
sitt byte under vattnet. Den kan också fånga föda på vattenytan.
Små fiskar är sannolikt den viktigaste födan under vintern.
Under häckningstid matas ungarna i första hand med larver från
t.ex. fjädermyggor eller andra ryggradslösa djur.
Svarthakedoppingen äter också små dunfjädrar. Varför den gör det
är inte klarlagt. |
