Tornfalk är en medelstor rovfågel som ofta ses
ryttla över fält och öppna ytor, som kalhyggen och myrar. Den
stannar då vid en höjd på cirka 20 meter över marken och spanar
efter ett lämpligt byte. Vingslagen är snabba och stjärten är
utfälld, likt en solfjäder, och något vinklad nedåt. Ser den ett
potentiellt byte, till exempel en vattensork, sänker tornfalken
sig delvis för att säkert kunna veta var nedslaget ska ske.
Slutligen störtdyker den och greppar bytet med framsträckta ben
och utfällda klor, för att sedan sätta sig på marken. Det är
sällan den missar sitt byte. Tornfalken är en av Europas
talrikaste rovfåglar.
Tornfalkens vanligaste läte är en snabb, gäll ramsa som utgör
varningsläte: ki-ki-ki-ki. Detta liknar lärkfalk och stenfalk
men är för det mesta kortare. Ungfåglarna och honan tigger med
ett drillande kirrl, kirrl som upprepas ett antal gånger. Den är
ofta väldigt högljudd under häckningstiden. Trots en betydande
minskning av beståndet sedan 1940-talet, är tornfalken Sveriges
vanligaste falk. Beståndet har på senare år spridit sig norrut,
ända upp till fjällens björkskog. |
I Sverige övervintrar den i Skåne och på
västkusten. I övriga landet flyttar den söderut i augusti -
november, för att återkomma i mars - april.
Tornfalken häckar första gången vid ett års ålder. Den bygger
inget eget bo, och boplatsen varierar. Den kan nyttja övergivna
fågelbon och holkar, då främst från kråkor eller duvor.
Tornfalken kan även häcka på tak till byggnader, klippavsatser
eller i trädhål.
Tornfalkens föda består främst av möss och andra små gnagare,
men även groddjur, ödlor, skalbaggar och gräshoppor. Som de
flesta rovfåglar har tornfalkar en mycket skarp syn, vilket
möjliggör för dem att lokalisera små byten på håll. De behöver
ett intag på 4-8 gnagare per dag, beroende på dess
energiförbrukning (tidpunkt på året, hur mycket tid de
tillbringar i luften etc). Tornfalken är också känd för att
fånga flera byten i en följd och spara några för senare
konsumtion. |
